En sån där mysstund tillsammans med lillkillen. Han sitter vid matbordet och äter en köttbullesmörgås och dricker varm choklad och jag sitter brevid. Vi småpratar lite och har det allmänt mysigt. Han är nog ganska nöjd för en stund ensam med mamsen för han har fullt sjå att berätta om allt han är sådär grymt bra på, han är ju typ bäst på hela skolan på att hoppa och klättra. Önskar att jag hade den tron på mig själv som han har, han är bara så himlans fantastisk. Hur som helst så böjer jag mig framåt mot honom när vi pratar och uringningen blev sådär väldigt påtaglig...Jag såg hur han sneglade, log sådär generat o pilimariskt o tittade bort, så jag frågade.
-Vad är det nu då?
- Oh mäh, inget.
Ett ännu större leende sprider sig i lillkillens ansikte
-Är det jobbigt eller?
-Nääääääääe.
-men jag kan väl inte rå för att tuttarna tittar fram heller.
Så säger ungen något så självklart...
-Sätt på rej en tröja rå...
Pappsen deras fick en liknande kommentar härom morgonen, fast från stora killen. Killarna hade suttit uppe en stund på morgonen och tittat på tv och mornat sig medans pappsen låg kvar i sängen o sov eller mornade sig han med kanske. Hur som helst så kom pappsen upp en stund senare. Ja, han kom väl gående in i vardagsrummet så som herren Gud skapat honom.
Stor killen tittade dit lite snabbt
- Oh men pappa...sätt på re kallingar!
Jag tror både han och jag säger samma sak båda två med norrländsk dialekt
-Varför då, en har ju inge o skämmas föör ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar